Det blir inte alltid som man tänkt sig

Nej det blir inte alltid som man tänkt sig. Men som jag alltid säger, allt som händer har en mening. Det var dock svårt att se den när jag natten till Måndagen den 8 Juni blev magsjuk.

Fredagen den 5 Juni åkte jag ju ner till Stockholm och hängde min utställning. Det gick relativt snabbt och allt kändes bra. Min fantastiska vän Josefine mötte upp mig på galleriet och vi åkte hem till henne. Josefine och jag gick tillsammans i gymnasiet i tre år på bild och formprogrammet. För mig kändes det som att vi aldrig hade slutat ses. När man har en kronisk sjukdom som jag har är det lätt att känna sig besvärlig, Jag har ju mina rutiner och speciella saker som jag behöver göra för att kroppen ska funka, men josefin fick mig att känna mig väl mottagen och omhändertagen och förstådd. Jag tror inte hon ens anar hur mycket det betydde för mig.

Jag vaknade på Lördagsmorgonen med huvudvärk. Oh no! Inte idag tänkte jag.Vernissaget är ju ikväll! Eftersom min huudvärk och migränen kan hålla i sig i flera dagar blev jag såklart väldigt orolig. Som tur va gick värken bort men kom tillbaka några timmar innan vernissaget. Stress å press. Inte bra. Jag lyckades mota bort migränen med maxdosen tablettter och for iväg.

Jag är extremt tacksam och glad över att dem som kom kom. Sååå kul att träffa er igen!! Ni vet vilka ni är. Dock kom det inte så många. Totalt 5 st. Att ha jobbat så hårt för något och det inte dyker upp fler känns ju säklart som ett stort misslyckande. Det känns till och med jobbigt att skriva om det men jag vill att ni där ute ska veta att arbeta som konstnär är inte bara att kladda lite på en duk, ringa upp ett galleri, ställa ut och sen sälja. Det är ett oerhört slitsamt yrke. Speciellt när man inte kan anställa någon annan till att göra det man själv inte finner sån stor tillfredställelse i. Jag vill poängtera att jag fullständigt älskar mitt jobb, Annars hade jag ju aldrig fortsatt trots allt det jobb som inte ger så mycket rent ekonomiskt eller själsligt. Jag är ju anställd som allt i mitt jobb. Konstnär, reklamansvarig, datortekniker, ekonom, snickare, eventplanerare etc.

Så kl 21 på Lördagen låste jag galleriet och åkte hem till Josefine igen. Söndagen hade jag tagit ledigt eftersom min kropp behövde vila. Jag mådde relativt bra fram till ungefär kl 14. sen började jag må illa och sent på kvällen kom det magonda. Så som jag mådde när jag vaknade på Måndag morgon, så dåligt kommer jag inte ihåg att jag nånsin mått. Jag kan inte ens beskriva smärtan i både huvud, mage å resten av kroppen. Sprang på toa, kunde inte äta och vred mig i smärtor. Jag insåg rätt snabbt att det va kört. Ingen mer utställning eller föreläsning.

Ringde min sambo. Ringde sen mina fantastiska föräldrar som alltid ställer upp. Vad skulle jag göra utan dem. Ja usch vill inte ens tänka tanken. Önskar att alla fick ha en sån mamma och pappa. Mina föräldrar hade hjälpt mig att köra ner alla saker från Hedemora till Stockholm och satte sig nu i bilen för att komma och hämta mig.

Usch vad ledsen jag va. Kände mig så misslyckad.

Inatt har jag sovit bra. och eftersom allt som händer har en mening inser jag nu att Stockholm nog inte är något för mig. Det är ingen ide´att banka huvudet i vägen gång på gång utan resuktat. Är det något Stockholmsgalleri som är intresserad och tar kontakt med mig så kommer jag självklart  ta vara på den möjligheten. Men för nu kommer jag lägga min energi på de gallerier i utlandet som vill ha min konst.

Snart skriver jag kontrakt med ett nytt galleri i New York och det kiänns oerhört bra. Jag ska i dagarna skicka ett konstverk till en konstmässa i Milano. Jag målar inför en utställning på garpenbergs slott och jag ska snart beställa biljett till Neapel där jag kommer medverka i en två veckors workshop. Så det rullar på.

Vill ni köpa min konst finns den till salu på bymalinforsberg.artspan.com

Ha det gott!