Fibro update!
Läääääänge sen.
Oftast så tänker jag inte på att jag är sjuk. Mina närmaste är ju vana vid att kag inte kan göra vissa saker, eller göra på mitt sätt och vi har anpassat livet efter det. Att jag inte fungerar normalt blev dock väldigt tydligt under min vistelse i Neapel. Skillnaden på min aktivitetsnivå och mina vänners var enorm.
Då själva flygresan tog ungefär tolv timmar inklusive ett byte, reagerade min kropp med att få en faslig migrän dag 2. Jag ville bara åka hem. Jag vill liksom inte vara till besvär och att fråga människor jag nyss träffat om de kan gå å handla åt mig, både medicin och mat, krävs stort mod. De fick ju också se mig när jag är som allra svagast och det kanske inte är den sidan man först vill visa för nya människor.
Jag hade inte behövt vara orolig, Chantal och Antonio behandlade mig som en familjemedlem och hade inga som helst problem med att hjälpa mig. Det var en självklarhet. Jag är glad att jag höll ut och stannade för hela vistelsen var underbar.
Under de två veckorna i Italien för jag runt som en tok tyckte jag. Eftersom jag inte hade någon annan att ta hand om än mig själv och inte på långa vägar så mycket hushållsarbete som hemma; kunde jag ju istället lägga den energin på att se mig omkring. Jag tyckte inte jag gjorde annat än promenerade runt. Nu kommer vi till skillnaden på mig och en frisk person. Chantal uttryckte en dag att hon tyckte det var synd att jag inte kunde göra så mycket och var orolig att jag inte trivdes. Jag som för runt som ett yrväder! Jag fick försäkra henne om att jag verkligen njöt av vistelsen och berättade om hur min sjukdom fungerar. Efter några gånger slappnade hon nog av och förstod att jag verkligen trivdes. Ja, det är kanske inte så lätt att förstå att jag trots mina begränsningar trivs med livet, och då syftar jag inte enbart på Chantal utan människor i allmänhet. Men jag kan säga att PÅ GRUND av min sjukdom så njuter jag av livet mer än någonsin och uppskattar alla små detaljer. Jag är lycklig!
Jag vill också berätta att resa med fibro för mig är som att resa med den mest pessimistiska kompis du någonsin kan föreställa dig. Säger nej till allt trots att jag ber på mina bara knän att vi ska göra det jag vill. Eller så säger kompisen ja och vi har jättetrevligt, men nästa dag tycker kompisen att det va alldeles för jobbigt att göra det jag ville och ger mig ett straff (i form av smärta och/eller utmattning)
Det gäller helt enkelt att varje sekund lyssna på kroppen trots att huvudet vill annorlunda. Det är inte alltid lätt, men jag säger det igen. Jag är lycklig!
Peace out! :D <3
Fibromyalgiförbundet
Oftast så tänker jag inte på att jag är sjuk. Mina närmaste är ju vana vid att kag inte kan göra vissa saker, eller göra på mitt sätt och vi har anpassat livet efter det. Att jag inte fungerar normalt blev dock väldigt tydligt under min vistelse i Neapel. Skillnaden på min aktivitetsnivå och mina vänners var enorm.
Då själva flygresan tog ungefär tolv timmar inklusive ett byte, reagerade min kropp med att få en faslig migrän dag 2. Jag ville bara åka hem. Jag vill liksom inte vara till besvär och att fråga människor jag nyss träffat om de kan gå å handla åt mig, både medicin och mat, krävs stort mod. De fick ju också se mig när jag är som allra svagast och det kanske inte är den sidan man först vill visa för nya människor.
Jag hade inte behövt vara orolig, Chantal och Antonio behandlade mig som en familjemedlem och hade inga som helst problem med att hjälpa mig. Det var en självklarhet. Jag är glad att jag höll ut och stannade för hela vistelsen var underbar.
Under de två veckorna i Italien för jag runt som en tok tyckte jag. Eftersom jag inte hade någon annan att ta hand om än mig själv och inte på långa vägar så mycket hushållsarbete som hemma; kunde jag ju istället lägga den energin på att se mig omkring. Jag tyckte inte jag gjorde annat än promenerade runt. Nu kommer vi till skillnaden på mig och en frisk person. Chantal uttryckte en dag att hon tyckte det var synd att jag inte kunde göra så mycket och var orolig att jag inte trivdes. Jag som för runt som ett yrväder! Jag fick försäkra henne om att jag verkligen njöt av vistelsen och berättade om hur min sjukdom fungerar. Efter några gånger slappnade hon nog av och förstod att jag verkligen trivdes. Ja, det är kanske inte så lätt att förstå att jag trots mina begränsningar trivs med livet, och då syftar jag inte enbart på Chantal utan människor i allmänhet. Men jag kan säga att PÅ GRUND av min sjukdom så njuter jag av livet mer än någonsin och uppskattar alla små detaljer. Jag är lycklig!
Jag vill också berätta att resa med fibro för mig är som att resa med den mest pessimistiska kompis du någonsin kan föreställa dig. Säger nej till allt trots att jag ber på mina bara knän att vi ska göra det jag vill. Eller så säger kompisen ja och vi har jättetrevligt, men nästa dag tycker kompisen att det va alldeles för jobbigt att göra det jag ville och ger mig ett straff (i form av smärta och/eller utmattning)
Det gäller helt enkelt att varje sekund lyssna på kroppen trots att huvudet vill annorlunda. Det är inte alltid lätt, men jag säger det igen. Jag är lycklig!
Peace out! :D <3
Fibromyalgiförbundet
Comments
Post a Comment
Jag värdesätter alla kommentarer! Tack!